P3 hade någon specialdag idag, dom körde delar av dokumentärer från P3 dokumentär, finns faktiskt en hel del intressant att lyssna på. (Om du är sugen, finns det dokumentärer att lyssna på här:
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=2519)
När dom körde en del av dokumentären om branden på Scandinivian star så slog det mig av någon anledning hur löjlig man är ibland. Jag tror att höra någon förlora en person dom älskar utan förvarning fick tankarna att snurra helt enkelt.
Fan, här är en man som helt plötsligt i början av vad som skulle bli en härlig påskhelg med sin familj, förlorar sin gravida fru i en brand... och här kan man gå runt och oroa sig över saker som hur man ser ut och annat som egentligen inte spelar någon som helst roll.
Varför handlar så mycket om yta?
Varför ska man må dåligt över något extra kilo här, en finne där eller att man ändras för att man är med om något eller blir äldre, allt det är ju en del av livet, helt normalt och alldeles naturligt, och så ska folk hålla på att operera sig eller inte våga visa sig som den man är av rädsla för att folk ska tycka att man inte är helt perfekt.
Jag säger inte att jag på något sätt är annorlunda, dom flesta har väl någon släng av det där med att vilja vara fin och passa in.
Men vad spelar det för roll,
egentligen?
Det viktigaste är väl ändå att
- få vara frisk
- att man mår bra och är nöjd med vem man själv är, inuti
- att folk i ens närhet får vara friska och må bra
Allt annat som utseende och yta är ju bara sekundärt.
Skämmes ta mej fan på alla tidningar och tv som till största del visar upp en glansig, fin, välpolerad (RETUSCHERAD), och ganska falsk bild av hur folk ser ut.
Fan, visa folk som dom ser ut så slipper massa människor gå runt och försöka leva upp till någon bild om vad som är normalt och fint, när den bilden bara är en skapad bild av hur folk
"ska" se ut.
Jag vill inte dras med i allt det här med att man ska va smal, ha felfri hy, inte ha ärr eller bristningar eller celluliter eller va det nu kan vara, inga håriga ben, inga korta sketna naglar och så vidare... men det gör jag ju ändå till en viss del, tråkigt nog. Blir så arg på mig själv när jag hör mig själv säga, "fan vad jag ser plufsig ut i den här" eller vad det nu kan vara. So what?! Vad gör det om det nu skulle vara så - inte ett skit när allt kommer omkring!
Jag säger inte att man inte får raka benen, sminka sig, träna eller vilket annat man nu vill, men att gå runt och må dåligt över hur man ser ut, det ska
ingen behöva göra.
Fram för hängiga bröst, håriga ben, tjocka magar och dålig hy med mera och låt folk vara vackra som dom är! Uppskatta egenheter, det är väl mycket härligare än att försöka stöpa alla i samma form och färg?
Eller, förresten, ska vi inte bara ta och förvandla oss till blonderade, botoxade, välansade, solbrända, vältränade, smala övermänniskor utan en skönhetsfläck på hela kroppen allihopa istället?
Du är fin som du är. Glöm aldrig det.